Jag ska inte neka till att det var skönt att slippa gå till kyrkan på Söndags morgonen. Generellt var väl GK bra, de säger väl saker som människor i stort behöver höra. På många sätt var det skönt att folk kunde prata på sitt egna språk så man slipper höra deras irriterande dialekt så man ändå inte kan koncentrera sig på vad det egentligen talar om. Tycker dock det är plågsamt att se alla gamla män som knappt kan stå men som ändå ska tala. Finns saker jag inte blev så övertygad om denna gång heller. En sak vet jag och det är att jag aldrig skulle vilja ha prästadömet. Om jag känner så mycket ångest över saker för att jag är kvinna skulle jag, om jag var en man antingen sluta gå i kyrkan eller ta mitt liv. Nu känner jag bara att jag borde utnyttja min livmoder till max och göra slut på hjärna och händer i allt tjänade. Och då kanske Ni säger; man ska inte springa fortare än man förmår… Men vad är mitt fortaste? Är jag bara lat? Eller vill jag bara inte? Jag känner inte den där enorma glädjen när jag tjänar andra. Inte som jag känner när jag gör nått för nån jag VERKLIGEN tycker om. Eller besökslärarinne grejen… Känns onaturlig och inte alls kul. Skulle jag sitta och yppa mina problem och bekymmer för dem? Vi uppmanas att göra det, men tro mig det finns inget förtroende att det skulle hålla tyst. Och nej inte skulle de hålla tyst, upp i ledet ska det så nån kan hjälpa. Och våran kvinnan vi ska rapportera till sa: ”It´s not hard, you just need a little bit more faith”. Ha! Men om man nu inte tycker det känns naturligt är det svårt. Vad gör man? Och sen allt annat man måste göra
– Hemafton (jag vet då säger ni, allt kan vara en hemafton, men har ni läst manualen? Man ska börja och avsluta med bön sjunga och ha en lektion men då kanske ni inte tycker man behöver följa de? Rycka lite på ”reglerna”) Jag klarar inte av att planera, det måste bara ske spontant)
– Familjebön, kass… (har väl bön vid maten ibland, då jag tycker att man kan tacka iallafall för att vi har mat! Personliga böner orkar jag knappt, varför ska han orka lyssna på mig. Jag är bara en sorglig själ som ibland undrar om det var ett misstag att jag kom hit. Jag är rädd att be för jag är rädd att Gud ger mig saker som i ”prövningar” för att han älskar mig i form av död, sjukdom och andra tragiska saker. Tackar jag för att livet är bra kommer han nog gör det jobbigt igen… That’s his melody, om du frågar mig.
-Tjänande.. phew! Orkar jag ens säga nått mer än att det är ett tungt ”dålig-samvete-känsla” ständigt.
-Templet. Ger mig ångest. Att veta att jag måste gå med på mångifte för att komma till celestiala riket och bli en Gud och Gudinna. Hur mycket ångest ger inte det? Jag är rädd för döden! jag vill inte tjäna och missionera där. Jag har väl kännt nån ro i templet, men mitt humör efter ett besök i templet är allt annat än glatt. Ångesten är stor för allt där i! Kanske sak ta och satsa på nån annan härlighet?
– Och det här med att kyrkan och människor är separerade, hur då? Ska vi inte lyssna på våra ledare? Inte ens profeten, för egentligen är han ju bara en vanlig människa? Och när är saker från Gud och när tar människans egna tankar in? Tex om en Stavspresident säger att man bör bära garmens ALLTID ingen orsak att ta av den, medans en annan kanske tycker att när man tränar och går till doktorn inte behöver den.
Och kyrkan förändras hela tiden, på ett eller annat sätt. Och bara för att en svart kvinna höll inledningsbön på hjälpis mötet och det sa att det var Hjälpförenings mötet som öppnade hela denna Generalkonferens (de har visst aldrig gjort det förut) och att en svart man höll bön på ett annat möte gör inte att ”all is well” som våran söndagsskole lärare sa. Vad då ”all is well” 2014 och första gången en svart person höll bön är så pinsamt sent att jag skämdes mer än jag gladdes av det.
Eller en sak om dop för 8 åringar… Har de nått val att Inte döpa sig? Vilekn 8 åring skulle säga nej du biskop, jag vill nog inte döpa mig! Varför säger man att man har ett val när det inte finns ett val? Det är väl mer föräldrarna som tar det valet än en 7 åring som ska bli 8 år?
Men ja, vi tittade hela helgen ut och visst var det lite bra saker. Vi är alltid i tid till kyrkan. Vår går varje söndag. Barnen gillar det, oftast. Jag går men jag vet inte var jag står?