Så var det längesen igen…

Och får alltid lite skäll av Pappa när jag inte skriver. Jag VET att jag borde uppdatera mer, så upptagen är jag inte, men svårt att ta sig tid att bara sitta och skriva.

Hösten har varit sådär. Barnen går det bra för i skolan. De sköter sig och trivs i sin klass och med sin lärare. Vi ”hittade” ett mysigt elljus spår kanske 2 km bort från oss och det är en skön promenad runt en sjö. Barnen har verkligen tyckt om att gå dit och det är en skön fristad av lugn och ro. Barnen är alltid så snälla när vi är ute och går. Av erfarenhet så vet jag att om barnen bråkar mycket inne, och vi går ut så slutar de och det blir bara en trevlig stund tillsammans. Jag minns att vi gjorde det ofta när jag var liten, packade matsäck och begav oss ut nånstans. Lejon sa att han ville göra om det, ofta! 🙂 Till och med Tilde som alltid varit lite lat att gå, går lätt 6 km som är sammanlagda gången från vårt hus, dit och runt sjön. Alltid stolt mor när det säger att det vill gå!

Annars är livet lite sisådär. Trött på vissa saker i kyrkan. Känner för första gången i livet att jag vill avsäga mig min tempelrekommendation. Känner mig inte glad i templet, garmens stör mig och vet inte om jag har nån lust att bygga egan världar i himmelen, eller missionera varken på jorden eller i himmelen, känner att när jag dör så vill jag bara ligga och vila! Så trött på allt prat om tjänande i kyrkan att jag bara vill spy på alla. Eller hur fantastiskt bra alla är som bara spelar kyrk musik eller klassisk musik i hemmet, eller som har hemafton (seriöst, vem tycker det är kul?). Men just det i kyrkan handlar det inte om att ha kul utan att smyg plågas hela livet. Ja, jag känner att verkligen att kyrkan är en bra plats, speciellt för barnen. Ok, kanske är det mitt eget fel… Jag kanske inte bryr mig tillräckligt. Men jag kanske vill se Rated-R filmer, eller spela musik jag tycker om eller kanske inte välja att tjäna, för jag inte har nån lust. För många krav ger mig ångest och det har jag kännt ofta i mitt liv i kyrkan.

Ja, så är livet iallafall ibland. Försöker njuta av min sista månad som 29 åring. Och försöka inte bli allt deprimerad den 11 Januari. Finns några saker jag kan trösta mig med när den dagen kommer. Men det tar vi då!

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

4 Comments

  1. jill
    Posted december 3, 2013 at 12:20 e m | Permalink

    Vad skönt att gå på utflykt! Här är det barmark och det tycker jag är jätte skönt. Vad ska du göra för roligt när du blir 30?

  2. Jon
    Posted december 4, 2013 at 1:46 f m | Permalink

    Ibland är du och jag mer lika än man kanske tror. Du sammanfattar den känslan som jag haft de senaste 3-4 åren. Jag har också svårt att se glädjen i evangeliet, även om jag har ett vittnesbörd om att det är sant. Känns nästan lite paradoxalt ibland. Intressant att se att det ”går i familjen”. Jag önskar ibland att jag bara kan vara så där äckligt positiv till allt och inte ifrågasätta saker, men jag är en alltför stor pessimist, realist, cyniker för det. Jag vet dock vad som är sant och jag kan inte förneka det heller, inte ens om jag försökte. Ibland känner jag mig som ett av sädeskornen ( i ”liknelsen om sådden” Markus 4:1-25) som kanske föll i god jord, men inte slog rot. Antar att jag/vi för kämpa med det resten av livet. Alla ska ju ha något att kämpa med och på ett sätt är det ”skönt” att någon annan känner likadant. Jag har iallafall beslutat mig för att kämpa vidare och ta mig i kragen, skaffa en tempelrekommendation och hitta en önskan att gå dit. Om man ändå spelar för ett lag så är det väl ingen mening att sitta på bänken hela tiden… 😉

    Kram på dig syster och hoppas att ni får en trevlig Jul!

  3. Jansson
    Posted december 4, 2013 at 1:35 e m | Permalink

    Alltså Jon jag är fullt övertygad om att det är vårt negativa blod som rinner i våran kropp som är orsaken till detta! 😉 hur kan man vara positiv när hela ens kropp pumpas runt av negativ anda?

    Alltså innan vi flyttade till NY kände jag inte alls som jag gör nu. Jag har också kännt saker som gör det svårt att tvivla. Men det finns saker som sagt jag stör mig på…. Blir galen ibland. Och visst borde man ha en rekommendation…. Men jag var halvvägs och blev väldigt arg en dag och fylld av hemsk ångset så jag rev den i massa bitar. Och nu skäms jag att gå och få en ny, då jag gjorde den som jag tog sönder bara några veckor sen. Jag vet Jana 14 år, men så är det!

    Känner för ofta att livet är en plåga och man får inte njuta av nånting annat än tjänade, genealogi, omvändelse och prövningar. Jag är en kass mormon mamma, men har ändå bestämt mig att köra mitt race och kanske kommer mina barn komma ut som bra människor?!

    Skönt verkligen att veta att man inte är ensam i sina tankar… Fortsättning följer. Kram

  4. Marita o Sven
    Posted december 5, 2013 at 1:26 e m | Permalink

    Mina små barn, det är så här, att det är ingen som begär att vi ska göra allt i kyrkan som finns att göra. Vi alla befinner oss i olika skeden i livet och den största uppgiften är att ta hand om sin familj, och vi är olika, föräldrar som barn och vad som är bäst och rätt skiljer sig helt för varje person. Och vad vi gör i kyrkan är också olika, vi har kommit olika långt i vår insikt om evangeliet och vad för vittnesbörd vi har erhållit. Men det som har viktigaste här,är hur sann vi är mot det vittnesbörd vi har fått och att vi alltid försöker göra nästa dag till en bättre dag än i igår. Livet är inte lätt och det var aldrig meningen att det skulle vara så, det är och förblir en ständig kamp. Men man har rätt att var nöjd och tillfreds med det man har lyckas med. Kyrkan är sann liksom evangeliet, men allt Gud har att jobba med är ofullkomliga människor.Så vi måste se förbi detta och fokusera på det som hör Gud till och de eviga sanningarna. Så minna barn var rädda om er och tro på vad er far säger,evangeliet är vägen tillbaka till vår Fader. / Pappa