Intervju med en maratonlöpare

Ja, duger man inte för att intervjuas av andra så får man göra det själv helt enkelt. Några av de här frågorna har jag fått svara på riktigt, andra var bara saker jag ville skriva ner för mig själv.

Hur kändes det?

Ungefär som väntat i kroppen, låren och fötterna är sargade. Det måste se lite märkligt ut när jag ska börja röra på mig efter att ha varit stilla ett tag. Trapporna är jobbiga, man är tacksam för alla hissar och rulltrappor som fungerar. Första natten var ingen skön, det var bara obekvämt hur man än ställde sig.

Däremot är jag lite stoltare än vad jag trodde jag skulle vara. Inte bara över att ha klarat av 42.2km, men allt som ledde till det. Återhämtning efter operationen i februari och välgörenhetsinsatsen framförallt. Att så många gratulerar och att hela evenemanget blåses upp till nästan overkliga proportioner i media och beskrivs som världens mest eftertraktade lopp bidrar lite det också.

Hur såg dagens schema ut?

Väckning 05:00, ut 05:30, körde bilen till stan och parkerade nära målet 06:15, gick ner till NY biblan där bussarna väntade och åkte med en sådan 06:45.

Det tog ungefär en timme innan vi fick gå av bussen på Staten Island, precis vid Verrazano bron där starten var. Mellan 8 och 10 var det bara att hänga där i start village, hålla sig varm och invänta den tredje waven som jag sprang i, startskottet gick 10:30.

Jag kom i mål ca 15:00, och slussades vidare med alla andra genom området där man fick sin medalj, en liten goodie bag med äpple, vatten, energy bar mm och en orange poncho man kunde svepa om sig för att inte frysa, och vidare ut från Central Park till family reunion området.

Vi träffades vid bilen strax efter kl 16 och gick och åt på Topaz Thai (och fick sitta på fönsterplatsen!), varefter Jana körde oss hem, på vägen hämtade vi även barnen. Väl hemma blev det inte mycket annat än en snabb dusch, ett skönt långt bad och tidig läggning.

Hur gick loppet?

Första halvan bra, allt kändes bra och ”som vanligt”, det gick på 2:01. Därefter började fötterna värka och så småningom kände jag kramper i låren. Kramperna kändes igen från en av mina långa träningsrundor och resten av loppet var jag tvungen att varva löpning med gång. Värk i fötterna var något nytt och ganska irriterande. Knäna kändes helt okej.

Är du nöjd med tiden?

Ja och nej. Ja, eftersom det fanns inget mer att ge i slutet. Nej eftersom jag vet att jag under andra omständigheter, dvs utan kramper, hade kunnat få en bättre tid.

Vad var jobbigast?

Att det blev ”jobbigt” så tidigt, efter bara halva loppet. Att springa 20km är ganska jobbigt även när allt känns ”bra”, och mycker mer så när det inte gör det.

Behövde du gå på toa?

Nej, tack och lov. Det fanns bajamajor längs vägen men till alla jag såg var det en kö på 5 eller mer personer.

Intressant var att vissa var tvungna att riskera diskvalificering genom att kissa på första bron, bara några minuter efter start, där det inte fanns några faciliteter. Detta trots att det hade specifikt förbjudits flera gånger genom högtalarna i startbyn (som hade hundratals bajamajor uppställda).

Funderade du på att avbryta?

Nej, det fanns inte. Det som testade viljan var att åter börja springa varje gång man hade gått en bit för att få krampen i låren att släppa, men till målet skulle jag oavsett om det var springandes eller gåendes.

Har du velat göra det här länge?

Ideen fick nog sin början, utan att jag visste det, sommaren 2012 när Jana och jag bestämde oss att prova springa 21km som är alltså ungefär ett halvmaraton. Inget officiellt lopp, bara en längre runda längs spåren i närheten av vårt hus. Den här sommaren provade vi springa hem från stan, en gång från Harlem och en vecka senare från mitt kontor, det sistnämnda blev ungefär 28km. Därnånstans började jag undra om man inte skulle ta och göra ett försök på en hel maraton. Jag skickade en ansökan till Race to Stop MS laget i augusti och fick min plats bekräftat den 6:e september.

Blir man inte uttråkad?

Ja, lite, på de långa raka sträckor (Brooklyn, 1st Ave, 5th Ave). Annars gick det bra att åskåda alla åskådare och deras diverse skyltar (”smile if you peed a little” osv) och annan utrustning. Jag lyssnade på musik en del på vägen vilket jag ångrade då mobilen dog några km innan slutet och min MapMyRun uppdatering blev inte av. På de sista 10km såg jag Jana två gånger vilket gjorde det lättare, skönt att ha något att se fram emot.

Vad skulle du göra annorlunda?

Fixat barnvakt för hela dagen så att Jana hade kunnat varit ”med” hela tiden utan någon tidspress. Kanske sovit på hotell i stan natten innan och bokat en massage till kvällen. Gjort det till en riktig fest med andra ord.

Jag önskar att även jag hade haft både en svensk och finsk flagga på mig i någon format. Det hade många andra, vissa hade ritat på kinderna, andra sprang med en blågul tröja och jag sprang förbi många hejaklacker som man såg var svenska redan på långt håll. Det är något med att hälsa på sina landsmän och kvinnor i sådana här sammanhang. Inte bara under loppet, kanske ffa innan i start village där alla var inhägnade i ett par timmar.

Vad skulle du definitivt göra likadant nästa gång?

Ha mitt namn på tröjan. Varje gång man sprang lite närmare sidan, åskådarna alltså, fick man höra folk heja på en. Extra mycket så på sista kilometrarna när varje försök att springa lite fortare än den stora massan belönades med ett vrål.

This entry was posted in New York, Träning. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

3 Comments

  1. Noora
    Posted november 14, 2013 at 7:40 f m | Permalink

    Tack, tää oli tosi mielenkiintonen! Onnittelut vielä hienosta suorituksesta 🙂

  2. jill
    Posted november 14, 2013 at 12:23 e m | Permalink

    Bra sprunget Lauri. Vad roligt och läsa dina ord om loppet. Blir det fler maraton? Eller är du nöjd?

  3. Jessica Myhrberg
    Posted november 14, 2013 at 1:01 e m | Permalink

    Jag är mäkta imponerad Lauri! Springning är ingen njutning för mig, så att prestera det du gjort även med smärtor tycker jag är otroligt. Krampen i fötterna kan ha uppkommit pga vätskebrist. Det är vanligt, så mer vatten nästa gång :-).