Åter till verkligheten, typ

I förrgår vaknade Jana och jag åter upp i vår egna säng efter en vecka på en resa som nu känns mer som en dröm, så overklig var den.

Med Marita här och mig sjukskriven öppnades plötsligt möjligheten för oss att åka bort utan barnen och vi tog tillfället i akt. Vi hade länge pratat om att åka till Karibien och efter ett par dagars hetsig letande bokade vi på halvt måfå ett rum på hotellet Ladera på ön Saint Lucia. Det verkade åtminstone uppfylla minimikraven på vår oanständiga semester som var långt borta, varmt, hav, och privat och helst inga barn.

Hotellet var, annorlunda. Ön hade, till skillnad från vad åtminstone jag själv först tänker på när jag hör ordet Karibien, ganska få stränder, och inga långa sådana. Vårt hotell fanns inte vid vattnet alls, utan ganska högt upp på ett slags bergsrygg. Det bestod av en enda långa länga rum varav samtliga hade en vy ner mot havet mellan två toppiga berg på ena sidan och massor av regnskog och mer berg på andra. Alla hade minst en(!) egen liten pool och så konstigt som det låter så fanns det ingen ”fjärde vägg” i rummen, utan de var helt öppna mot stupet ner och havet och man fick känna sig ett med omgivningen (på mycket gott och lite ytterst lite ont). Insyn, tja, om det nu fanns någon som satt uppe på bergen med bra kikare så fick hen säkert se både ett och annat i de olika rummen, men vi upplevde inte det som något problem. Lyxcamping kan man kanske kalla vårt boende 🙂 Den ibland lite misstänksamma svaveldoften från närliggande vulkan hade man kanske velat slippa, men men..

Sådant byggande möjliggörs av vädret som verkar vara ganska konstant genom året. Vi njöt av 30+ gradiga soliga dagar, och en behaglig ”inomhustemperatur” genom kvällen och natten efter att solen väl hade gått ner, och en härlig bris som for genom rummet och höll oss svala om nätterna. Vi kom att tänka på att under en hel vecka, enda gången vi var inom 4 väggar var när vi var på gymmet som hade A/C.

Jag måste skriva något om maten men orden räcker nog inte till, det var för det mesta som från en annan värld. Allt exotiskt var så otroligt färskt, plockat runt hörnet eller fiskat från närmsta viken kändes det som. Lättillgängliga matställen runt hotellet var få och för det mesta åt vi på den egna restaurangen, Dasheene, som också bjöd på den trollbindande vyn av havet mellan bergen som man inte fick nog av. Ett par gånger vänstrade vi och gick över till det närliggande ”chokladhotellet”, mitt i en kakaoplantage. Deras grej var att ha kakao i någon form i varje maträtt, vilket funkade bättre än vad det låter. Deras oxfilé, ”dagens fångst” på vårt hotell och Creole Burger ditto, vet inte vad man ska säga mer än wow. Frukost på hotellet ingick i priset och blev också en favorit som jag tror vi båda kommer att sakna länge. Rainforest granola, cocoa tea, färsk fruktsallad, deras små chokladcroissants  mm, usch, varför bor vi inte där?

Vi hade ingen som helst avsikt att delta i några aktiviteter, utan bara koppla av och återhämta oss från allt som har hänt, både fysiskt och mentalt, och bara vara vi. Precis så blev det också de flesta dagarna, men några spontana utflykter hann vi med ändå. På fredagen åkte vi till stranden nere i viken, Sugar Beach. Ingen höjdare, varken stranden eller lunchen på restaurangen, men promenaden tillbaka blev intressant. I bilen på vägen dit blev man varse om backarna som man skulle behöva tackla om man valde att ta sig hem till fots, och visst var de jobbiga. Måste nog upplevas för att förstå vad vi menar. Ungefär halvvägs gjorde vi en liten avstickare och spontanduschade under ett vattenfall som fick sitt varma vatten från källor längre upp nära vulkanen.

På lördag åkte vi ut med en ganska fattig liten fiskebåt från närliggande byn Soufriere, stannade först några timmar i huvudstaden Castries som låg en bra bit norrut, gjorde en snabbvisit i värsta flashiga viken Marigot Bay, körde vidare och hoppade i vattnet och simmade runt en stund nära en nästintill öde strand, och återvände till slut till Soufriere där vi stannade dagen ut, åt middag och tittade på solnedgången.

Måndagen blev en bokstavlig höjdpunkt på vår resa då vi hajkade upp på ett av bergen man såg från hotellet, Gros Piton. Det var svettiga dryga 1½h upp till toppen, ca 700m över havet, och ungefär samma ner. Vyerna var som väntat väldigt fina, men både Jana och jag gjorde det nog mest för träningens skull. Jag var extra glad att hjärtat inte flippade ur helt, även om pulsen var nog nära övre gränsen i slutet av uppförsklättringen. Nu, 4 dagar senare, känns det som att all träningsvärk är borta.

Om det nu inte framgick så var det alltså en helt magisk och underbar vecka på alla vis. Så kul att uppleva nya saker med Jana, och märka att det fortfarande efter 10 år som gifta är spännande att bara vara tillsammans och att vi utan problem kan tillbringa dygnet runt med varandra och bara vilja ha mer. Nu har vi landat i vardagen igen, jag är dock sjukskriven månaden ut (det blir två månader totalt!) så än kan man inte riktigt tala om någon verklighet för min del 🙂

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

One Comment

  1. jill
    Posted mars 15, 2013 at 10:38 e m | Permalink

    Vad härligt att ni kom iväg! Jobba vidare på tillfrisknandet och ha det bra. Massor av kramar