Vad händer?

Två veckor sedan förra inlägget, förstår inte riktigt vart tiden har gått. Några dagar efter det att Jussi åkte hem kom Marita hit. Vilken lättnad det är att ha henne här just nu. Hon skapar lugn i vårt annars lite kaotiska hem och befriar framförallt Jana från mycket, helt underbart och lyxigt.

Jag har knappt lämnat huset de flesta dagarna. Dels pga vädret som har varit hemskt med en äcklig kall vind. En dag tog vi oss alla till Palisades Mall, det gick väl ok men jag tror jag tvingade alla hem lite tidigare än önskat. I onsdags träffade jag kardiologen efter att ha lyckats ta mig till sjukhuset på egen hand med tåg och tunnelbana. Han sa att allt såg jättebra ut, han kanske gör det för alla men jag fick beröm för lungkapaciteten och styrkan på hjärtat. EKG-kurvan var fin och såren läker bra. Som det ser ut nu så är allt fixat. Vad gäller olika restriktioner så sa han det är bara att lyssna på kroppen, den säger ifrån om så behövs.  Jana hämtade mig med bil och dan efter kändes det återigen som att jag hade tagit i lite för mycket.

Numera är det nätterna som är jobbigast för mig. Av någon anledning har det blivit mer obekvämt att ligga i sängen och det tar lång tid att somna. Jag får titta avsnitt efter avsnitt på nån serie tills jag somnar mitt i vilket ofta händer ganska sent, men ändå lyckas jag inte sova särskilt länge på morgonen. När man väl går upp känns bröstkorgen, ryggen och nacken illa tilltygade. Hoppas på en ändring där, jag såg nämligen fram emot att sova massor 🙂

Vad gäller stroken så tyder nu allt på att det skedde just under själva operationen, något litet kom in i blodflödet och vandrade upp till hjärnan. En till CT scan gjordes för att utesluta en dissektion(?) i halspulsåder som annars är kanske den vanligaste orsaken för stroke i unga människor. Så var inte fallet. Huvudvärken är tack och lov borta, det som är kvar är framförallt lite besvär med läsning. Det har inte heller hållit sig konstant hela tiden, nu är det så att ibland börjar det man tittar på bli en stor sörja och blicken måste flyttas långt bort en stund.

Något jag har kämpat med en lite längre period är initiativförmågan, och hjärtoperationen gjorde inte det bättre. Att ta tag i saker känns antingen övermäktigt eller så finns det bara noll lust. Att jag minns mig själv som raka motsatsen åtminstone när det gäller saker jag gillar gör att det känns jobbigt. Förstår inte riktigt vad kan ha hänt?

I helgen hämtade min kusin Jenni de stora barnen och de fick sova över däruppe i Connecticut. Jana, jag och Viggo åkte dit på söndagen för att äta middag och hämta hem barnen. Trevligt som alltid, Jenni och John är ett par som det känns sådär enkelt att prata med. Med barn i ungefär samma ålder (nu har de dock fått sitt fjärde ganska nyligen) och livet långt ifrån familjen och just nu här på östkusten gör att vi delar vissa erfarenheter och förstår varandra på sätt som gör det extra meningsfullt.

Nu känns det som att det är negativa jag som har varit i farten igen. Ingen ska dock luras, jag är tacksam att vara vid liv, tacksam för framstegen som är stora när man jämför med 3 veckor sen, och jag ser fram emot båda den närmsta framtiden och livet framöver.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

6 Comments

  1. jill
    Posted februari 25, 2013 at 1:46 e m | Permalink

    Du eller ni har verkligen kämpat på! Jag kan förstå att du blir lite frustrerad över att inte ha ork och vilja att göra något. Du eller ni har gått igenom något helt otroligt svår operation.Du får säkert tillbaka orken helt. Vi är alla jätte tacksamma att allt har gått bra och att det går framåt. Vi hoppas det blir bätre med fokusen när du läser. Vi tänker på er alla. Försök att se det positiva. Du får se barnen mer. Massor med kramar.

  2. Jessica
    Posted februari 26, 2013 at 9:53 f m | Permalink

    ÅÅÅÅHHH, vad skönt det är att få läsa hur ni har det. När man går här på andra sidan jorden (känns det som) vill man så gärna veta. Jag har försökt att tänka att ni säkert har det ok om ni inte skriver, men ändå… Skönt att höra att det går framåt. Tråkigt att höra om stroken, men ofta vid stroke så tar det lite tid innan alla nerver hittar nya vägar och du är så ung, så jag tror att allt kommer att bli bra. Dock måste man ju ha lite tålamod och det är ju inte det roligaste :-). Ta hand om er och även fast jag vet att du vill mycket: HA TÅLAMOD. Kramar Jessica

  3. Jon
    Posted februari 26, 2013 at 10:25 f m | Permalink

    Härligt att läkningen går som den ska. Hoppas att orken och motivationen kommer tillbaks snart. Vi har tänkt mycket på er och vi försöker komma ihåg er i våra böner. Många styrkekramar till er lilla familj!

  4. Maria
    Posted februari 26, 2013 at 2:43 e m | Permalink

    Jag känner mig lugn av att läsa att du inte har någon initiativförmåga! Jag tror det är din supersmarta hjärna som vill att du lägger all energi på att återställa din hälsa och inget annat!!! Men det är jobbigt att sakna sin ork och kreativitet det förstår jag. Men från mitt synsätt är det alltså ett hälsotecken att din kropp prioriterar rätt! Du får ge den lite cred istället för att kroppen och hjärnan din är så fiffig 😉 Kram

  5. Posted februari 27, 2013 at 12:43 f m | Permalink

    Hei, good to hear from you! I agree with Maria, gaining your strength and physical health is the first priority right now and your brain is clever enough to cope with that order. (The slow motion from ideas to action may also be inherited from me;-) I am so glad that Marita has taken time to be there with you! It sure is a wonderful service from her. Many warm thoughts and love to all of you and a big hug to my dear boy Lauri. Olet rakas! Hälsningar också till hela familjen Kindestam i Sverige!

  6. Posted mars 2, 2013 at 2:06 e m | Permalink

    Olipa kiva lukea päivitystä! Ja hyvä kuulla toipumisen etenemisestä. Tsemppiterveisiä meiltä Englannista!