Life Goes On

Det nya året börjar komma igång och jag ser fram emot de ljusare tiderna som det ofta pratas om så här års.

Ett område där mörker har rått ganska länge är mitt jobb. Alla som har frågat mig hur det har varit vet att det inte riktigt blev som jag hade tänkt eller ville. När det ovanpå det där blev oklart om vi ens skulle kunna få vårt green card den snabba vägen, vilket var (åtminstone ”officiellt”) ett av huvudsyften med vårt flytt hit, var ett jobbyte och till och med en flytt ganska nära. Nu har dock många saker fallit på sin plats, green card ansökan förbereds av en ny och förhoppningsvist mer kompetent ansvarig jurist, och jag själv ser fram emot att börja på ett nytt projekt om ett par veckor. De finansiella instrumenten i systemen jag jobbar med byts från aktier till bolån, och det kommer att bli en del resor ner till huvudstaden där Fannie Mae håller hus.

Ibland är mörker faktiskt att föredra. Ett exempel är mina återkommande MRI-besök där man injiceras med konstrastmedel som ska lysa upp ifall MS är igång. Så här cirka 400 Copaxone sprutor senare har det konstaterats att inget nytt har hänt i min hjärna, och det får man vara tacksam för.

Om några månader firar vi ett år i New York, men det lär inte bli värsta festen. Det känns som att det var ett misstag att flytta hit. Det där inre lugnet man vill känna inför stora beslut kom aldrig, men jag lät mig förföras av tanken att uppleva ”världens huvudstad” från första parkett och göra det som ”alla skulle vilja göra”, typ, och till alla som inte köpte de där anledningarna var det enkelt att motivera mha en snabb väg till green card. Självklart finns det saker som vi har tyckt om. Den goda maten, de härliga stränderna, alla besök vi fått och allt häftigt man har kunnat se och göra med gästerna. Men vi har inte hittat samma trygga och sköna känsla i vardagen som jag upplevde att vi hade förut. Det finns för mycket folk här. Det är trångt, alla har bråttom, du är i allas väg och alla i din. Staden är stor, avstånden är långa och det är bökigt att ta sig runt. Det är biltullar överallt. Allt är dyrt, och vi sparar mindre pengar från min lön trots att levnadsstandarden har inte ändrats väsentligt. Jag jobbar inte mer timmar, men är hemma färre. Och sen finns kyrkan. I Salt Lake var det verkligen som vi båda tycker att det ska vara, så klyschigt som det må låta. Här tränger sig stressen in även där, och det har bara inte blivit bra. Istället för att vara en källa till styrka och en slags fristad från allt det jobbiga i livet har det mest kännts som bara ett till måste.  Jag hoppas på ett sätt att vi härdas och kan börja tycka om livet här, men känner mig osäker om det är rätt för oss.

Mörker råder även på morgonen när jag försöker gå ut för en joggingrunda. I Salt Lake var jag på god väg att komma i mitt livs form när jag hade kommit igång att rutinmässigt promenera till jobbet och jogga hem. Här försvann den möjligheten och trots tappra försök var förra året återigen ett år som gick åt fel håll. Nu har jag experimenterat med att lägga mig tidigt, gå upp kl 6 och tvinga mig själv ut i ca en timme innan jobbet. Visst infinner sig en viss vinnarkänsla när man har gjort det, men att gå upp tidigt OCH låta bli äta gott går emot allt jag är. Återstår att se hur det blir framöver. Jag motiveras dock av vårt barnförbjudna ”oanständiga semester” som har omvandlats från ett skämt till något som jag nu tror att vi faktiskt kommer att förverkliga inom ca ett år. Det finns inga detaljer än mer än att det ska vara långt borta, varmt, hav, och privat, och vi ska bara njuta tillsammans och av varandra. Ett försenat men enligt mig välförtjänat firande av våra 10 år tillsammans kommer det att bli.

En bestående ljusglimt i mörkret är eget företagande. Nu vet jag inte hur livet skulle vara utan det, men det ger mig hopp om en trygg och ljus framtid för vår familj, det är ett bevis för mig att det lönar sig att försöka, och det gör att jag behöver för tillfället inte vara särskilt rädd om mitt jobb och vara till lags med arbetsgivaren bara för att. Dagen närmar sig då företaget genererar lika mycket pengar med ungefär en timmes arbete i veckan som mitt heltidsjobb här i New York gör. Vad gör man då, ja, det får vi se helt enkelt. Jana tvivlar att jag någonsin kommer varken våga eller vilja ta steget och försöka leva på det, men osvuret är nog bäst.

This entry was posted in New York. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

3 Comments

  1. Jessica Myhrberg
    Posted januari 20, 2013 at 11:36 f m | Permalink

    Får vi låna barnen då?

  2. Posted januari 21, 2013 at 7:53 f m | Permalink

    JAAA, det får ni gärna göra! Viggo har pratat om dig så mycket på sista tiden. Han tror stenhårt att du ska komma hit snart igen. 😉

  3. Jessica
    Posted januari 21, 2013 at 1:36 e m | Permalink

    När hade ni tänkt att åka? Skulle helst vilja vara ledig, så att man hinner att göra lite roliga saker med dem. Saknar dem med!