New York, New York

.. eller ”Yew Nork”, som Lejon säger.

Vi går i väntans tider. Livet här hade känts ganska stadigt i ett par månader, tills ett visst företag i NY återigen hörde av sig två veckor sen. LabXX*, som det heter, tog först kontakt i Augusti förra året när jag verkligen behövde ett nytt jobb. Då hann vi genom två intervjuer på telefon, men det slutade där pga tidsbrist. Overstock, som då hade redan hunnit erbjuda ett jobb som kändes helt ok, ville nämligen ha ett svar innan ett givet datum. Som jag minns det så kändes jobbet i NY som det mest intressanta av de tre som var någorlunda aktuella, men omständigheterna då gjorde att jag inte vågade säga nej till Overstock (mPortal hette det tredje företaget). Nu har jag varit på plats och intervjuats av ännu fler personer, och väntar egentligen på ett jobberbjudande som vi ska ta ställning till.

Det är frågan om ett konsultjobb. Mitt i New Yorks financial district, på lower Manhattan. LabXX har sitt kontor där, i princip samtliga kunder likaså. En vanlig dag på jobbet skulle gå ut på att, i ganska formell klädsel, ta sig till ett kontor som tillhör någon av världens största investeringsbankerna och utveckla system åt dem som används i handel med diverse finansiella instrument (aktier mm). Låter onekligen spännande och, enligt mig, så ”glamoröst” som ett jobb som programmerare kan bli.

Problemet är att det är så hutlöst dyrt där och att visum gör det krångligt att ångra sig om man av någon anledning vill därifrån.

* Det heter egentligen Lab fyrtionio, jag ville inte att en sökning på företagets namn skulle leda någon hit ..

Charging Bull

Tillbaka till två veckor sedan. Det var en ny kille som tog kontakt genom career.stackoverflow.com. Vi pratade på telefon lite senare samma dag, och han berättade att de hade reviderat deras anställningsprocess en del. Numera ville de att alla kandidater först ger prov på sina färdigheter genom att programmera en lösning till ett problem som de har hittat på (och sånt *älskar* jag ;-)). Det var egentligen inget jätteavancerat, första utkastet var klar efter ungefär en timme, men eftersom jag hade hela helgen på mig innan jag behövde skicka in min lösning så satt jag och finslipade det i många fler timmar, lite på lördag, lite på söndag och ganska långt in i måndagsmorgon.

Jag måste säga, det är något i dessa intervjuprocesser som triggar mig som inget annat. Känslan efter en intervju (eller ett arbetsprov av något slag), när man väntar på att den andra parten ska höra av sig — ojojoj, ungefär lika pirrigt som det var på julafton 20 år sen.

En live intervju kan gå lite hur som helst. Jag har fått känna av ”interview paralysis” i första hand vid några tillfällen, och det är inte kul. När man vet själv att det inte gick bra kan man dock åtminstone trösta sig med att det var inte den bästa jag som de tackade nej till. Men nu hade jag haft hela helgen på mig att prestera och visa vad jag går för. Döm min lättnad när de hörde av sig på tisdagen och sa att de ville gå vidare till nästa steg, som var en webcam intervju. Det blev av på torsdag förmiddag och bestod av ganska blandade frågor. Vad är en <aktie/option/warrant/future/forward/CDS>? Vad händer bakom kulisserna när man köper/säljer aktier? Vilka instanser är inblandade? Varför vill du byta jobb? Varför vill du jobba i finansvärlden? Varför vill du jobba som konsult? Om det är två veckor mellan två olika projekt, vad gör du med tiden? Ett par veckor efter installationen av ett nytt system får du en felanmälan, ”det funkar inte längre”, vad gör du (här hade han ett specifikt problem han tänkte på som han ville jag skulle komma fram till). Och så vidare. Allra svåraste var nog att förstå allt han sa, tack vare hans brittiska (tror jag) accent.

Den här gången blev den både hemska och härliga väntan kort, redan samma eftermiddag blev det klart att de ville att jag skulle åka dit och träffa dem. Vi bokade flyget dit till söndagen, jag ombads att dyka upp på deras kontor kl 13 på måndag.

Förutom ett eventuellt jobberbjudande som man tackar ja till så är nog det här höjdpunkten i det hela — att få åka iväg nånstans, bo på hotell, och få allting betalt. Och NY av alla ställen. Jag som tyckte det var kul att få åka från Denver till SLC för att visa mig hos Overstock förra året 😉 Enda tråkiga var att jag inte kunde ta Jana med mig och att hon fick stanna ensam med de tre anledningarna till det …

Nu blev min vistelse där inte särskilt spännande. Jag hade med mig två böcker, Nomadic Developer som han från webcam intervjun hade nämnt i förbifarten och som handlar om livet som en konsultande systemutvecklare, samt Java Concurrency in Practice (JCIP), en tung teknisk opus som handlar om allt det som är svårt i den slags programmering som LabXX sysslar med. På söndagen blev det inte mer än en dryg timmes resa med tvär- och tunnelbana från JFK till Manhattan, en kort promenad genom ett dött financial distrikt till hotellet vid Wall Street, en sådär middag från ett indiskt snabbmatshak, och en del smånervös läsning av de två böckerna.

Jag checkade ut från hotellet runt 10 på måndagsmorgon, och gick till den lilla Bowling Green parken brevid deras kontor på 11 Broadway (och även brevid Charging Bull statyn, inte visste jag att den var SÅ populär…) där jag hade bestämt att stationera mig tills intervjun. Det var mest av hygieniska skäl jag bara satt där och läste vidare i några timmar, egentligen kände jag mig så pass väl förberedd som jag trodde jag kunde bli, men att gå runt i den fuktiga östkustsvärmen bärandes på en tung ryggsäck strax innan kändes inte som en bra ide helt enkelt.

Väl inne på deras kontor blev det klart att det hade varit helt rätt att fräscha upp minnet genom att bläddra genom JCIP: dagens program började med ännu en övning i sk concurrent programming, framför ögonen på folk den här gången. Det var ett annat (relevant men till viss del påhittat) problem som hade redan lösts på ett mindre bra sätt, min uppgift gick alltså ut på att optimera den befintliga lösningen. Inga problem där, tack och lov.

Näst in var en man ett antal steg längre upp i hierarkin, och vi samtalade i ungefär en timme om ett och annat, mer eller mindre tekniskt. Han gick in på vissa detaljer i min lösning till den allra första uppgiften, undrade vad jag hade gör planer för min karriär (”var ser du dig själv om fem år”), vilken slags befattning jag ansåg mig själv passa bäst i, vilken slags team jag tyckte bäst om, osv. En (under omständigheterna) avslappnad timme, det kändes som om vi var på samma väglängd i det mesta.

Därefter kom han som tidigare höll webcam intervjun in. Det var tydligt att han var ganska oförberedd, men på något sätt gick ännu en timme. Vi pratade en hel del om saker som jag hade snappat upp från boken som han hade nämnt, han verkade imponerad att jag hade faktiskt gått och skaffat den. En fråga som lämnade mig lite ställd var ”om vi nu anställer dig, vad får vi som vi inte redan vet?” Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt lite tänketid genom att  kontra med frågan ”om ni anställer mig, vad vet ni att ni får?”

Sist in var personalchefen. Hon var nyfiken på hur jag hade hamnat i USA och varför jag hade en medicinsk examen. Vi pratade om de praktiska sakerna: flytt, boende, livet in NY, visum, green card, och sist men inte minst, pengar. Hon undrade vad jag tjänar för tillfället och vad jag ansåg att de borde erbjuda. Jag hade frågat redan förra året var deras konsultlöner ligger, och fick då svaret ”$80,000 – $160,000”. Till personalchefen sa jag, hänvisandes till svaret jag hade fått, att om de erbjuder $160,000 så tackar jag ja, och blir det mindre så minskar sannolikheten ganska linjärt ju längre ifrån det blir. Hon förstod att lönen måste höjas bara för att anpassas till boendekostnaderna i NY, men gav ett lite tveksamt svar på mina krav, och sa att personen som hade gett mig löneintervallen hade nog räknat in bonusen.

Efter henne var det bara att tacka och ta adjö, de sa att jag borde höra något från dem inom ungefär en vecka.

Ni kan gissa vad vi har haft för samtalsämne här hemma denna vecka. Kluvet är bara förnamnet på känslorna. Och jag har inte ens blivit erbjuden ett jobb än. Kollar man på vad det kostar att bo inom en bekväm avstånd från jobbet (typ nordvästra Brooklyn, en 3:a på Manhattan går helt enkelt bort) blir man bara ledsen. När man tänker på allt som vi gillar här som vi skulle behöva lämna bakom oss blir man lite fundersam. Tänker man på själva jobbet, hur häftigt det skulle vara att till vardags befinna sig mitt i NY, hur enkelt det skulle vara att åka hem när man känner för det, så blir man sugen. Och sen tänker man på reglerna för visum. Gaah! Kan inte vi också vinna i green card lottery (grattis Visa och Maria!)?

På vägen till flygplatsen fick jag kanske försmak på livet i NY. Jag ville inte äta på flygplatsen, så jag hoppade av tunnelbanan nånstans på Brooklyn och gick till första bästa ”fik”, och beställde en hamburgare. Ingen höjdare, men notan blev $28, varav $6 var för 2 pyttesmå glas cola (vad hände med free refill??). Surt. Brooklyn Heights Wine Bar står det på kontoutdraget. Gå inte dit 😉

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

One Comment

  1. Jill o Jens Krylborn
    Posted juli 4, 2011 at 3:07 f m | Permalink

    Nu får man väl bara hoppas att det blir som du och ni känner att ni vill göra. Det skulle vara roligt att inte ha så långt till er. Det tar väl bara 6 timmar från Stockholm?! Vi håller tummarna….
    Hälsningar
    Jill m familj

One Trackback

  1. By New York, nu blir det av on mars 13, 2012 at 9:31 e m

    […] tar saker och ting tid. Det som förförra året inte blev av pga dålig timing och som förra året inte blev av pga, återigen, dålig timing från immigrationsperspektiv blir faktiskt av nu. Vi […]