En vecka utan tystnad

Det var tidigt förra fredagen när jag vaknade upp i Utah när jag först hörde ljudet i mitt huvud som jag har fått ha med mig sen dess. Jag hade ingen aning vad det var för något, trodde först att jag drömde. Samtidigt kände jag att vänstra armen kändes lite bortdomnad igen, och under dagens aktiviteter spred den känslan längs hela vänster sida igen, fast mycket starkare nu än förr. På kvällen var det bara att lägga sig och hoppas att man somnar trots att det tysta rummet lät ungefär som en flitigt trafikerad flygplats. Lördagen var likadan, vi gjorde allt vi hade planerat, men det var svårt att njuta av allt det roliga för fullt när man kände att något var fel.

Och nu vet vi lite mer. Jag vet inte vad som är jobbigare, att inte veta eller att veta det vi nu tror att vi vet.

Just nu känns de enklaste sakerna helt oöverkomliga. Efter sjukhusvistelsen har jag inte kunnat vara uppe från sängen mer än en kort stund, annars blir det huvudvärk, mer utspridd känsla av bortdomning och ännu högre oljud i huvudet. Jag vet inte om det beror dels på provet som togs från ryggmärgen eller om det bara är själva sjukdomen som har fått ett bättre grepp om mig. Jag har försökt jobba ihop några timmar varje dag hemifrån, men det är svårt att fokusera. Min arbetsgivare har ställt sig väldigt tillmötesgående till allt detta, vilket är så klart en enorm lättnad.

Idag ska jag få den sista av 5 planerade steroidinjektioner. De ges till personer med pågående ”MS-anfall” för att förkorta och lindra dem. Hittills har jag inte sett någon förbättring, snarare har det blivit lite värre, men enligt läkaren som vi har kontakt med kan det dröja.

Mitt i allt detta finns det en person som verkligen gör en enorm skillnad i varje stund och vänder mörkret till något ljusare – Jana. Det går inte att beskriva känslan att få ha henne vid min sida just nu. Hon har varit och är den bästa hjälpen. Om någon undrar om det finns något man kan göra för att hjälpa oss just nu så kan man stödja henne så att hon orkar axla allt det som just nu läggs på henne. Jag vill också tacka alla som på något sätt har hört av sig och frågat hur det går, vi är lyckligt lottade som har så många som bryr sig.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

3 Comments

  1. Scott, Auli & Sini
    Posted juli 10, 2009 at 3:47 e m | Permalink

    Dear Jana and Lauri – please know that you (all) are in our thoughts and prayers – but especially you two right now. Jana, if there’s anything we can do to help, just let us know. You are like family and we love you! :]

  2. Ukki ja mummi
    Posted juli 11, 2009 at 9:19 f m | Permalink

    Rakkaat Lauri ja perhe.
    Olemme hyvin surullisina seuranneet tilannetta. Olemme rukoilleet ja nyt paastoamme. Olemme myös lukeneet paljon MS-taudista ja toivomme, että sinä, Lauri, voisit olla yksi niistä tautiin sairastuneista – jos todella on tästä sairaudesta kysymys – jotka voivat jatkaa elämäänsä jokseenkin normaalisti. Uskomme, että teillä on voimaa kestää tämä koettelemus.

  3. susanne & jocke
    Posted juli 12, 2009 at 4:06 f m | Permalink

    vi fastar för er idag.

    många kramar